- - -Olov Franzéns Lamento
di Terra (Jordens klagosång) för symfoniorkester. Att i toner uttrycka
veklagan över förgången och för den delen pågående vanskötsel av människans
hemplanet och förhoppningar om en bättre framtid kräver både kunnighet och
fantasi. Olov Franzén besitter dessa i rikt mått.
Framför allt de mörka klangfärger han lockade ur stråkar, blåsare och slagverk
var oerhört spännande. De kontrasterande ljusa klangerna hade ett nästan
överjordiskt skimmer. Så pendlade musiken, i skiftande nyanser, taktarter och
tempi mellan mörker och ljus för att till sist sluta i ett (lysande) kort
frågetecken. Detta var ett enastående musikaliskt debattinlägg i en ödesdiger
aktuell fråga. Anders Bragsjö, Uppsala Nya Tidning, 24/11 2007.
Stundtals är det (Cinque Bagattelli) ett lekfullt stycke, stundtals mycket
dramatiskt. Spännvidden är stor, vilket gör verket spännande att ta del av. Speciellt
den fjärde bagatellens optimism och den femtes molto tranquillo var extra sköna att få njuta av. Bo Asp,
Bärgslagsbladet, 22/10 2007.
Olov Franzéns musik
till de fina lyriska texterna (i In
Fondo) understryker i sin moderna dräkt deras
nyanser till Ingeborg Axners spröda höga sopran.
Tonspråket är modernt och anpassar sig rakt igenom till innehållet, alltifrån
den inledande beskrivningen av dagens höga och skräniga tonläge till den
avslutande satsens mer förhoppningsfulla livssyn. Gunnar Lindgren,
Norrbottenskuriren, 10/7 2004.
Sist före paus ett
uruppförande: Olov Franzéns verk till Uppsala Kammarsolister, Organic Music No 4 för stråksextett. Verket,
i två satser, uttrycker målande, ibland nästan otäckt påtagligt, ibland åter
mer antydande, kampen mellan livets ljusa och mörka sidor. - - - allt skapar en
icke fixerad ut- och insiktspunkt för varje lyssnare. Omskakande musik, excellent framförd. Anders Bragsjö, Uppsala
Nya Tidning, 8/2 2003.
Så fyndigt att kalla verket Realiteter! (Four Realities) Under den varma
poetiska tonen ligger ju Ekelöfs nyktert framåtskådande klarsyn och nakna existensiella frågor. Franzén tycks ha tagit fasta på hans
surrealistiska föreställningsvärld i sin musik till Gymnosofisten,
Till de folkhemske, Marsch och En verklighet (drömd).
Han staplar den ena
bilden på den andra och blandar de stora våldsamma klangerna med de små intima
ljuden. Intrycken är nästan genomgående smärtsamma, aldrig vilsamma knappast
ens njutbara. Med tanke på de samhällsbilder som Ekelöf pekade fram emot är de just –
realistiska! Birgit Ahlberg-Hyse, Västmanlands Läns Tidning, 18/1 2000.
Långt starkare
reagerade jag dock för kvällens uruppförande, Olov Franzéns Autumn Duo, i tonsättarens närvaro. Den teknik han använder
är den Henry James tar i bruk i Skruvens vridning, alltså att succesivt pressa upp spänningen, sätta ett ständigt
återkommande material under allt större tryck. - - - det mörka stycket väckte
långt djupare personliga associationer om vånda och svartsyn än Petterssons
ändå så mycket mera anspända musik. - - - Men Franzén har presenterat ett av
sina mästerverk, tror jag. Rolf
Haglund, Borås Tidning, 12/3 1999.
Svenske tonsättaren
Olov Franzén inledde programmet med sitt Intenso
för stråkorkester, från 1984. Ett spänningsladdat verk, där Franzén effektfullt
skapar dramatik bland stråkarna genom kontraster, såväl i tempo som i styrka. Snäll musik, men härlig. Stilla
klingade violinens stråkton ut. Vila. Sune
Johannesson, Kristianstadbladet, 30/10 1995
- - - en rik skala av
nyanser, många effektfulla aspekter på cellons klangliga möjligheter och en
strikt sammanhängande formgivning, som gjorde varje stycke till en sluten
enhet. (The Unseen Present). Werner Wolf Glaser, Västmanlands Läns Tidning, 26/9 1994.
I torsdags i Härnösand
uruppförde ensemblen Olov Franzéns “In memoriam 1791, sopra Requiem di W A
Mozart”. Stycket inleddes med ett något dissonant tema i flöjter och
fagotter för att byggas upp till ett spännande forte som sedan utvecklades. Ett
i sanning spännande stycke musik där requiemets
grundtoner och själ kanske kan förnimmas. Styckets slutton i basklarinetten
andades frid efter slutfört sorgearbete. Hans Lingblom, Östersundsposten 21/10 1991.
Och enligt min
upplevelse har Olov Franzén lyckats gestalta detta musikaliskt på ett sätt som
gör “The vacuum state”
till en stor nutida musikalisk händelse, som – på ett betydligt futtigare
personligt plan – också måste innebära ett stort och definitivt genombrott för
en komponist som i kraft av detta verk inte kan betecknas som annat än stor.
“The vacuum state” äger en samtidig
förtätad energi och klarhet av en dignitet som hör till det mycket sällsynta,
inom – som man kan vänta med en sådan filosofisk utgångspunkt – en enkel storslagen
storformell ram av tillväxt och utdöenden, ett myller av tonande partiklar med
en inre laddning som hela tiden finns där som en mättnad av förtätade impulser
liksom under det uttalat - “manifesterat” - klingande. Runar Mangs, Dagens Nyheter, 8/2
1987.
Frånsett frågan om The
vacuum state är absolut
musik i Franzéns mening eller inte upplevde jag verket som mycket intressant,
faktiskt ett av de bästa nyare orkesterstycken jag hört. Det hade en musikalisk
rikedom och täthet och var avbalanserat på ett fint sätt, vilket gjorde att man
aldrig tappade intresset. Lars Hedblad, Svenska Dagbladet, 8/2 1987.
Det i särklass
starkaste intrycket gjorde dock de fem satserna ur Olov Franzéns “Här”,
tack vare Lars Lundkvists gripande texter om mänskligt lidande och det
fängslande, nutida tonspråket, med märkliga harpklanger. Fride Jansson, Södermanlands
Nyheter, 18/2 1985.
Samt att den fine
tonsättaren Olov Franzén, som lämnade Stockholm för att bli pedagog och
frilanscellist i Härnösand, fortfarande skriver angelägen musik. Hans “Preludium
för altflöt och cello” är ett lågmält pepetuum mobile i motrörelse, en meditation med stark
suggestion och skönhet. Leif
Aare, Dagens Nyheter, 9/5 1984.
Just när man började
tycka att hon och harpan därmed uttömt sina möjligheter, visade hon och Gertrud
Schneider sina instruments spännvidd i sångcykeln “Här” av den 38-årige Olov Franzén till texter av
Lars Lundkvist. Där lockade Gertrud Schneider ett nästan flygelartat
djup ur harpan, och i en sång en fantasieggande klirrande metallklang, ett lika
brett register som Margareta Jonths sångstämma. I tal
och sång deklamerades texten på ett sätt som tog fram både språkmelodi och
uttryck. Orädd och övertygande fångade Margareta Jonth
tillsammans med sin harpist under hela 25 minuter beundransvärt ens intresse
för detta uruppförande. Kerstin Linder, Svenska Dagbladet, 29/4 1984.
Och avslutningsvis
blev Olov Franzéns “Fiesta” något helt annat än den okomplicerat
larmande tillställning jag vagt förväntat mig. Visst
fanns där en del larm till en början, men detta larm formades till en subtil
lek med rytmer, klangfärger och klangmassor. Det raffinerat stillsamma
klangfärgsspelet i fortsättningen var av en rik och hyperkänslig precision som
saknade varje motsvarighet på den här konserten – det var vid Gud inte fråga om
en vanlig enkel brakskiva! Runar
Mangs, Dagens Nyheter, 7/2 1983.
Olov Franzén låter i “Fiesta”
tre avsnitt bilda en berättelse, som om man så vill, handlar om svenskars
omöjliga sätt att ha roligt: en snabb berusning, därpå en krasch och en långsam
tillnyktring. Verket tillhör hans mest publikvänliga och övertygande. Carl-Gunnar Åhlén, Svenska
Dagbladet, 7/2 1983.
Av de nya verken är
Lars Hallnäs “När kungen kommer...” och Olov Franzéns
“Fiesta” de som tydligt vädjar till lyssnarens fantasi och
associationer. - - - Båda styckena har en tilltalande enkelhet och
tillgänglighet, särskilt Franzén träffar ett tonfall i kompositionens struktur:
den mynnar i ett bortdöende uttåg. Sören Engblom, Expressen, 10/2 1983.
I Skinnskatteberg premiärhördes Olov Franzéns “Tjuolta”
för band och röst. Franzén har med musik besvurit fram ett antal samiska namn
på berg, floder, stjärnor och annat, och det har blivit ett mycket naturlyriskt
och finstämt stycke. Man kan också spåra influenser från exempelvis Johnson,
just genom det drag av mystik som håller samman uttrycket i verket. Zagorka Zivkovic,
Dagens Nyheter, 9/6 1982.
Musik värd att älska.
- - - det minimalistiskt anstrukna stycket “di nuovo”,
“kontrapunktik på längden” enligt tonsättaren, en lek
med förvandlingsupplevelsen inför ett motiv som går runt och runt. - - - ett
helt övertygande uruppförande av det märkliga stycket Makri
för fyrhändigt piano. Återigen en lätt klassicerande
öppning, stegring mot tomt ekande jazzparafraser och slutligen en rörlig
stillhet, strukturerad med en djärvhet som paradoxalt nog förde Rachmaninov i
tankarna, som skapade känslan av att lyfta sten efter sten och oväntat se ett
myllrande myrliv mitt i stillheten.
Slutligen bjöd Olov
Franzén på ett mästerligt stycke Gryningsmusik, inte för att skildra en
morgon som gryr utan mera att hälsa en ny tid vi redan gått in i, som blir vad
vi gör den till. - - - att musiken kan vara en livgivande kraft i sammanhanget
gav kvällen rika bevis på, inte minst det kvartstonsfyllda
avslutande cellostycket som plötsligt fick en magiskt manande pizzicatoklang, helt enkelt genom att gem applicerades på
strängarna, oansenligt som effekt men öppnande upplevelsen till oanande djup. Den synnerligen sympatiske Franzén gör en
musik som känns värd att älska. Rolf
Haglund, Borås Tidning, 27/5 1982.
Bengt V Wall har
inspirerat härnösandskompositören Olov Franzén till
klar och vacker musik. (Av insikt besinning). Franzéns musik är nu på väg mot en styrka som
kommer att föra långt över tid och rum. Detta är ett genombrott för honom som
musikdramatiker. - - - Störst var dock musikupplevelsen. Olov Franzén, själv i
cellostämman, har skapat en musik, som trots stor komplexitet framstår enkel
och självklar. Torgny Åström, Nya
Norrland, 11/5 1982.
På lördagsaftonen
var det urpremiär på Härnösands teater för “Av insikt besinning”, ett
koreografiskt spel med musik av härnösandstonsättaren
Olov Franzén, text av Bengt V. Wall och koreografi av Ingrid Malmgren. Verket
fick verkligen starkt gensvar hos den stora premiärpubliken. Dess budskap i
skönt framställd poetisk form berättar om hur människan kommer på vilsna vägar
som kan leda mot undergång. Hon kan dock komma till insikt om sin situation när
hon börjar inse skapelsens storhet och vänder om från sin farliga vandring. - -
- denna dikt i sång, musik, recitation och koreografi som på ett så skönt och
enkelt sätt uttrycker vad skaparna av verket vill säga. - - - De olika
elementen har vävts samman till en helhet som verkligen stannar kvar i minnet
och sinnet. Ole, Västermorrlands
Allehanda, 10/5 1982.
Leif Segerstam
dirigerade på onsdagen “Saiva” för första
gången med filharmonin och det märkliga inträffade att vad som förr kanske
tycktes vara blodlös epigonism i Segerstams händer
tog formen av storslagen symfonisk dikt av impressionistisk natur. Det mäktiga
tamtamslaget kändes inte som en teatralisk sluteffekt utan förlösande. Carl-Gunnar Åhlén, Svenska Dagbladet, 4/2 1982.
Blåsarkvintetten hade
också fått det hedervärda uppdraget att uruppföra Olov Franzéns H-musik.
Utan att förfalla till schabloner eller ytlighet torde Franzén ha möjlighet att
nå en bred publik med sitt opretentiösa, välstrukturerade tonspråk.
Inledningens eftertänksamma tonföljder avlöses av en spirituell konversation
mellan instrumenten – ett 70-talsdivertimento av bästa slag. Reidar Sunnerstam,
Norrköpings Tidning–Östgötademokraten, 24/3 1980.
I det andra nya
verket, Olov Franzéns “H-musik” för blåskvintett, utvecklas efter den
distinkt markerade inledningen en medryckande musikantisk frihet; ett originellt verk
just genom denna kombination. Hans
Wolf, Dagens Nyheter, 24/3 1980.
Programmet upptog i
övrigt en talangfullt skriven komposition av den unge Olov Franzén, som
inspirerats av den norrländska naturen till ett verk med titeln Saiva. Det är inte avsett som någon naturskildring men
som en apoteos till naturen, som ger oss rika möjligheter till rikt utbyte.
Hans orkestersats var fint utformad med sans och betydande artistiska värden. Carl Tillius,
Göteborgs-posten, 19/3 1978.
Till de intressantare
inslagen hörde Olov Franzéns “Extension” för cello till elektronisk
bearbetning och band. Till en början kontrasteras en sångbar
cellostämma, för dagen spelad av tonsättaren själv, mot ett dovt och aggressivt bandljud. Så
småningom inträffar identitetsföskjutningar mellan
ljudkällorna och det finns hela tiden en spänning mellan dem. Hans Wolf, Dagens Nyheter, 27/11 1977.
Franzéns “Beyond” handlar om gränsöverskridande eller aningar därom. Men alldeles bortsett från det kan man konstatera att
det är ett synnerligen levande stycke musik med välbalanserade rörelser och
klangkonfrontationer, också ett verk lockande att presentera i pedagogiskt syfte –
varför inte på skolkonserter? Här finns brummande bastuba, gäckande flöjter och
alla andra blåsinstrumenten att följa. Birgitta Huldt, Svenska Dagbladet, 22/11 1976.
Redovisning av några
starkt subjektiva intryck: Olov Franzéns Liten avhandling om att se och bli
sedd, underbart levande och lättillgänglig musik, måste göras om inför
större publik. M.S., Norrköpings Tidning, 8/4 1975.
Mest intressant var
Olov Franzéns Mötet, lyrisk scen efter ett kapitel ur “Den första kretsen”av Solsjenitsyn.
- - - Musiken till dessa funderingar var bra. Kompositören hade på ett mycket
konstruktivt sätt utnyttjat alla modernismens möjligheter att befästa en hotande
och ödslig stämning, och som förstärkning fanns sköna, direkt vackra partier. Monica Sköld, Norrköpings Tidning, 24/8 1974.
En stor blåsorkester
under dirigenten Per Ohlsson presenterade Olov Franzéns “Beyond”,
och det var en mycket glädjande överraskning. Det finns otaliga blåsorkestrar i
Sverige, men föga av originalmusik har komponerats för dem. Man kan bara råda
ledarna för dessa ensembler att fort vända sig till Olov Franzén med beställningar. Trots att hans
huvudinstrument är cello, har Franzén med detta stycke visat hur
differentierat, ja till och med eteriskt, klangen i en stor blåsorkester kan
låta. Marcus Boldeman, Dagens Nyheter, 2/2 1974.
Et meget
sympatisk inntrykk gjorde Olov Franzéns “Ode till Sjaunja”, som med sin kombinasjon
av prosatekst og korsang er et velturnert og etsende angrep på Sveriges miljoe-oedeleggende kraftutbyggning. Verket spinner seg ut fra noen enkle tematisk-rytmiske
celler, og bygger seg gradvis opp
til et fascinerende og sterkt differensiert
stemmevev, med spesielt fin
kontrastvirkning mellom grupper med individualisert musikalsk stof. Jarle Soerå, Arbeidarbladet, 24/3 1973.
Olv Franzén visar med ett Karaktärsstycke för
sex celli återigen att han är en originell begåvning som har ett fantasifullt,
ofta lekfullt, förhållande till sin musik. Det var ett spänstigt stycke som
pendlade mellan en behärskad – mera road än verklig – aggressivitet och
drömska, romantiska inpass. Många lager spelsätt låg ovanpå varandra. Han är
som en romantiker som med friskt och pojkaktigt humör går på äventyr och som på
färden kan komma att hitta gamla musikaliska minnesalbum som han med ett lätt överseende
bläddrar i. Ulla-Britt Edberg,
Svenska Dagbladet, 3/3 1972.
Dessutom ett
orkesterverk (Svit för liten
orkester) av en ung och
tydligen mycket lovande tonsättare i orkesterns egna led (Olov Franzén). Det är
mycket vanskligt att efter ett enda åhörande kunna ge något adekvat omdöme om en komposition, men att den
unge tonsättaren har en mycket rik musikalisk fantasi och en förmåga att klä den
i orkesterdräkt visade han klart i detta förstlingsverk. Elwing Björklund, Bärgslagsbladet, 17/10 1966.
Vi fick lyssna till
ett par satser av den 20-årige Köpingskomponisten. (Svit för liten orkester). Vad man väntade uteblev inte – en musik av nutida
stil, kärv ibland, klangmeditativ stundom men i allmänhet en väl sammanhållen
enhet av motsatser och med partier av melodisk charm, där små fraser bollades
mellan olika instrument. Alltsammans väl värt de applåder och blommor , som komponisten fick mottaga från estraden. J.E., Västmanlands Läns
Tidning, 17/10 1966.
17-årige Olov Franzéns
Blåskvintett röjde en icke föraktlig känsla för
instrumentering och stor uppfinningsrikedom. Henry Frid, Kvällsposten, 4/7 1963.
Efter pausen framfördes
de båda unga tonsättarnas kompositioner. (Blåskvintett). Olov Franzéns begåvning är uppenbar och hans sinne
för stämföring är redan ganska utvecklad. Hans Söderberg, Skånska Dagbladet, 4/7 1963.
Om
Duo Gelland, violin Duos vol. 3, nosag CD 152
Avslutande Autumn
Duo är ett riktigt bra stycke av Olov Franzén. Modernistisk mekanik men ett
dissonant vemod som berör. Mårten
Josjö, Nutida Musik nr 4/2007.
Last but
certainly not least Olov Franzén’s
three movement Autumn Duo concludes this programme,
an immensely dense and intense piece, overcharged with emotion. It presents
musicians and audience alike with a highly hierarchical vision of structure and
rapidly shifting foreground and background materials. It is clearly articulated
in three movements, crafted in such a way that during the course of time the
material constantly builds up momentum and intensity as the music and character
becomes more and more animated and agitated, even harsh at times. Autumn Duo has nevertheless an overall poignant
quality, and the Gellands perfect partnership brings
it to life exceptionally. Evis Sammoutis, Musical Pointers,
februari 2008
Om Beyond,
SLACD 003:
Han är en lågmäld kompositör,
Franzén, som använder små gester men stora upplevelser, lyssna till exempel
till It's getting sunny
för brassband. På en terapeutisk nivå vänder han musiken till lyssnarens
behov av tystnad. Då måste man skärpa öronen lite extra. Mikael Strömberg, M – Magasinet för klassisk
musik, nr 1, 1994.
Skaffa skivan; den är
ett monument över ung svensk måttlöshet och idealism i en värld på väg att
kvävas i likgiltighet. - - - Styckena är av vitt skild karaktär och bemanning
men gemensamt är en strävan till gränsöverskridande. - - - Musiken är subjektiv
och direkt, d v s ibland en smula råhuggen och kantig, ofta en smula patetisk
och smärtsam, för att desto mera ge eftertryck åt stunderna av hänryckning. I
själva verket hör jag en stor likhet med den ursprungliga strävan hos De sex i
Frankrike att bekämpa slentrianen i alla dess former. Rolf Haglund, Borås Tidning 13/5 1992.
Titelstycket “Beyond” handlar om gränsöverskridande - - -. För mig
är det mer musik som har nu-känsla, ett laddat stycke
verklighet, spännande och vackert beskriven. - - - “Relaxation” har
inneboende motsatser och förenar dessa på ett suveränt sätt. Rolig
och rytmisk musik. - - - “It's
getting sunny (Det solnar)”
för Solna brassband - - - är skivans clou. Ett dynamiskt stycke som för tankarna
till kyrkoorglar. Här finns också en puls som har svag jazzanknytning. - - -
Sammantaget en livgivande skiva med svensk nutidsmusik som förtjänar att bli
avlyssnad av fler än ett fåtal. POÅ, Smålandsposten, 8/2 1992.
Titelmelodin “Beyond” för symfonisk blåsorkester, spelad av
blåsare från Sveriges Radios Symfoniorkester, ger en provkarta på ett
gränsöverskridande vad gäller både klanger och rytmik.
Den atonala spänningen hålls vid liv mellan lyriska motiv och kaotiska utfall i
blåsargrupper. Ett verk som i sin Schönbergska
atonalitet är härligt att lyssna till. - - - CD:ns pärla är “Det solnar” skrivet för Solna Brass. Musik som sätter stora
prov på musikalitet och känsla i orkestern. Brassbandets speciella klang
utnyttjar Franzén då han låter intensiva soloeruptioner med jämna mellanrum
utgöra klimax på den dissonanta och clusterfyllda tonmassa
som dominerar detta stycke. För den som gillar nutida klanger i olika
tappningar vill jag råda att skaffa denna inspelning. Berndt
Petersson, Musikant nr1, Feb. 1992.
Om Gryningsmusik (Dawn
Music), PSCD 45:
Den verkliga
överraskningen är för mig Olov Franzéns Gryningsmusik – musik för en ny,
bättre och godare tidsålder. Ett Canto inleder i
drömlikt tillstånd och skön, sekvensartad harmonik.
Strängar preparerade med gem ger pizzicato på låga strängar en klockartad, sakral prägel. Förändring av övertonerna gör
att lyssnaren i den höga melodin inte känner igen sig – inte vet var man
befinner sig – en märklig upplevelse i ett verk med personlig stil. Christer Paulsson, Mixturen nr1, 1991.
Om Caleb,
en molnens broder, CAP 3020:
Verket är för
kammarensemble, tape och inläst text. En ren och formfast
enkel musik. Direkt och allmängiltig. Kanske är det också så att denna musik
signalerar en ny tid, en åttiotalets musik. En musik som efter sjuttiotalets
fruktlösa pluralism verkligen fungerar.Den är inte ful, inte vacker, men just användbar. - - - Franzén har sedan ett par år
varit en av våra mest intressanta tonsättare. Med 'Caleb' angår han oss alla. Per
Lundquvist, Hifi & musik 1, 1981.
Dikterna Franzén valt
framför han rakt och enkelt, utan yvigheter och deklamerande. Små nyanser i
rösten räcker för att ge orden liv. - - - Olov Franzéns sätt att hantera sitt
instrument är mästerligt. Han får cellon att tala, väcker dess egen röst. Från
sprödaste sprött och sökande till kaxig livslust.
Marie Sundberg, Ljusnan,
28/2 2001.
Med djup harmonisk
stämma och med inlevelse skapade han en stämning som nästan fick tiden att
stanna till. Cellons nyanser, med inslag av vemod, gav en helhetsbild av hur
världen ser ut i ljus och i mörker. Mikael Rasmussen, SméJournalen, (Eskilstuna),
april 2000.
Olov Franzén är en
ovanlig musiker. Hans instrument ligger den mänskliga rösten närmast av
stråkinstrumenten och han talar själv lika välformulerat som den musik han
spelar. Ragnhild Oxhagen, Ölandsbladet, 9/12 1999.
Olov Franzén visade sig
vara en framstående cellist som under en dryg timme hanterade sitt instrument
utan varje form av ackompanjemang på ett utomordentligt vis. - - - Den
musikaliska blandningen var djärv med en av Bachs sex sviter för solovioloncell
som tyngdpunkt omgiven av Olov Franzéns egen komposition Organic
Music no 2, “The uncreated light”,det
oskapade ljuset. - - - Skärande dissonanser med klanger som talar direkt till
känslan. Inte lättillgängligt men spännande och mycket
passande till aftonens tema (om ljus). - - - så avslutades sviten (Bach, nr 6, D-dur) med den oerhört snabba gigan (Gigue)
där Olov Franzén tydligt demonstrerade vilken skicklig cellist han är när han
på en eller flera strängar förmedlade de läckra flöjtinspirerade tonkaskaderna. Rolf Johansson, Falköpings Tidning, 5/8
1997.
Många har satt musik
till Tranströmers dikter. En av de finaste uttolkarna heter Olov Franzén, och
honom hade publiken i Österåkers kyrka på onsdagskvällen förmånen att få höra. -
- - När Olov Franzén spelade sin musik till Tranströmers poesi var den som en
skön chock. Det lät som en stilla färd på djupt vatten, ett helt nytt personligt tonspråk, som nätverk
av skiraste silke. Holger Wigertz,
Katrineholmskuriren, 16/8 1996.
Med mycket fina
formuleringar i sina kommentarer, och ett engagerat sätt att gestalta sitt
program framträdde cellisten, tonsättaren och recitatören Olov Franzén i
lördags i Badelunda kyrka. Werner Wolf Glaser, Västmanlands
Läns Tidning, 26/9 1994.
Det finns många
framstående cellister i Sverige, Olov Franzén är en av dem. - - - Andra
cellister kan glänsa med virtuositet och insmickrande ton. Olov Franzén
intresserade sig för annat, lyssnade inåt, ville förmedla ett budskap utan
åthävor och grannlåt. - - - speciellt intensiv var han i uppläsningen av de fem
Tranströmerdikterna i sitt eget stycke The Unseen
Present. Fride Jansson,
Södermanlands Nyheter, 1/8 1994.
Programmet var
välbalanserat och som en underbar kontrast till Dallapiccolas
intensitet föredrog Franzén den glädjefyllda, rytmiskt oemotståndliga G-dur-sviten för solovioloncell (Bach) - - - Men höjdpunkten inträffade nog i
Franzéns deklamationskonst med några av Tomas Tranströmers dikter, som Franzén
hade tonsatt. - - - Jag vill då påstå, att det kändes som Franzén kunde upphäva
tyngdlagen där han satt i koret, en asketisk solitär, som tycktes personifiera
Ödmjukheten själv. Roland Dahlblom, Gefle Dagblad, 1/7 1994.
Trots att Olov Franzén
framträdde ensam med sin violoncell i Kristinehamns stora kyrka i lördags var
konserten mäktig och dramatisk, och uttryckte en mängd olika känslor och
sinnesintryck, men lämnade också mycket kvar till åhörarnas fantasi. Marie Angle,
Kristinehamnsposten, 22/3 1993.
Avspänt och
fantasifullt presenterade Franzén sin konsert - - - vi fick bevis på hans känsla
för den nutida musiken, sammanvävt med traditionen, från medeltid och framåt.
Konserten blev en förtätad och koncentrerad upplevelse. Lars H Jonsson,
Östgötakorrespondenten, 29/3 1993.
Alla dessa känslor och
reaktioner fanns med i denna tonsättning (Peter Sculthorpes Requiem), som Olov Franzén
tolkade på ett mästerligt sätt. Hans närmande till aftonens olika verk vittnade
om en högt ställd sensibilitet och ett suveränt handlag med cellon. Åke Hanaeus, Sundsvalls Tidning, 7/10 1985.
Duo Franzén sticker
ut. Bland de ensembler av
olika omfång som sommartid söker sin publik under turnéer landet runt sticker
en av de minsta, Duo Franzén, fördelaktigt ut med sitt personliga tilltal och
sin originalitet. - - - ett program, vars tyngpunkt
var deras eget gemensamma verk In Fondo, med
text av Ingeborg Axner och musik av Olov Franzén. Verkligheten kan många gånger
te sig kaotisk och det är textens utgångspunkt. Men allt eftersom växer
insikten om livets oändliga möjligheter. Sorgen och glädjen lever tillsammans
och ger livet den dimension som likgiltigheten saknar. - - - Ingeborg Axners växling mellan flöjt och sång imponerade liksom Olov
Franzéns kongeniala cellospel. - - - Som avslutning spelade Duo Franzén ett par
kanon ur Johann Sebastian Bachs sinnrika musikaliska testamente Die Kunst der Fuge, som
ytterligare underströk de bådas skicklighet och fina musikalitet. Gunnar Lindgren,
Norrbottenskuriren, 10/7 2004.
In Fondo, innerst inne, handlar om inre andlig utveckling, om att det parallellt med
människans inre liv pågår ett yttre larm. Verket är komponerat till dikter av
Mirjam Ingeborg Axners poesi, och är skrivet för
flöjt, sång och cello. Ingeborg växlar imponerande mellan flöjt och sång, till
Olovs skickliga cellospel. - - - Axner får här några korta tillfällen att
kombinera sång och flöjtspel fullkomligt, när hon som effekt sjunger samtidigt
som hon spelar, något som är krävande för utövaren. Den nutida musiken i programmet
kärvade när den skildrade kaos. Det var spännande och krävde mycket av sina
lyssnare. Intressant var att höra kompositören själv uppföra verket, och jag
har svårt att föreställa mig några andra göra verket rättvisa på bara två
musiker. Marie Selling-Achrén, Bärgslagsbladet, 11/7 2003.
Två för mig tidigare
obekanta namn som visade sig bli en angenäm bekantskap. - - - musiken
framfördes med sobert allvar och koncentration - - - Allt spelat med glasklar
precision. Samma tekniska behärskning fanns i de övriga styckena. Johan Lif,
Västmanlands Läns Tidning, 12/7 1999.
KVÄLLEN VAR STARK - -
- Ingeborg Axner framförde med inlevelse och intensitet ett tidigt
minimalistiskt stycke “Di nuovo”, mäster Eckeharts “Der vater gebirt sînen sun”
och det samiska “Tjuolta” mot atmosfärisk
elektronmusikfond. Franzéns cellospel var kongenialt och inslagen av recitation
i Tranströmerstycket satte alla sinnen på högspänn. Rolf Haglund, Borås Tidning, 9/2 1999.
- - - det var en
samtrimmad duo som bjöd på ett verkligt intressant program för en
musikintresserad och intensivt lyssnande publik. Håkan Elwér, Skövde
Nyheter, 18/12 1997.
Konsertens mest
spännande inslag var Olov Franzéns eget verk - - - Denna fritonala komposition
för sopran, recitation, flöjt och cello var en uppvisning i teknik där Ingeborg
Axner-Franzén visade på en imponerande mångsidighet
då hon snabbt växlade mellan sång, flöjtspel och recitation. -
- - Sammantaget en stor lyssnarupplevelse präglad av lugn och inlevelse. Susanne Bågenfelt,
Eskilstunakuriren, 29/7 1993.
Båda musikanterna
framförde såväl den dåtida som den nutida musiken på ett mycket förtjänstfullt
sätt. Hans Lingblom,
Östersundsposten, 5/4 1988.
Det musikaliska och
personliga samförståndet dem emellan var fysiskt förnimbart under konserten - -
- Här framstod Jönsson som den skicklige gitarrist han är. --- korta
stämningsskildringar – perfekt tolkade av Franzéns böjliga, lite veka
cellospel. - - - Axner spelade melodin med stor inlevelse - - - hennes briljans
som flöjtist, störst i avslutningsnumret, Bachs Flöjtsonat i e-moll. - - -
Detta nummer blev – konsertens höjdpunkt eftersom det så tydligt avslöjade
trions höga kammarmusikaliska kvaliteter. Birgit Ahlberg-Hyse,
Västmanlands Läns Tidning, 19/7 2005.
Olov Franzén hanterade
sin violoncell på ett strålande sätt i solopartierna i R Schumanns Konsert för
violoncell och orkester (a-moll), ett tekniskt svårspelat verk. Särskilt tilltalade
utförandet av den långsamma andra satsen, en glänsande uppvisning av en så ung musiker. Yawl,
Bärgslagsbladet, 22/4 1974.
Olov Franzén, som
spelade Schumanns violoncellkonsert i a-moll, är redan en färdig konstnär,
mogen för vilka uppgifter som helst. H.L., Västmanlands Läns Tidning, 22/4 1974.
Nu kom en verklig
överraskning, Hans Gefors “Aprahishtita”. Ett
intensivt, medryckande, originellt stycke med våldsamma dynamiska stegringar
för cello och piano. - - - Den utomordentlige cellisten Olov Franzén, som i hög
grad bidrog till kompositionens starka verkan, - - - Marcus Boldeman, Dagens
Nyheter, 25/10, 1972.
- - - sista satsen (Lento) av Gösta Nystroems Sinfonia Concertante för orkester och violoncell. - - - solisten hade tacksamma uppgifter, särskilt i ett mjukt och visartat sångtema, där hans sköna celloton kunde blomma ofördunklad. Tidigare i programmet hade cellisten tagit nappatag med alla ambitiösa cellospelares glansnummer, en svit för solocello (nr 5) av J. S. Bach. Det var ingalunda att spänna bågen för hårt. I Sarabanden och giguen med deras nästan helt enstämmiga melodiföring och milda nyanser var han särskilt beundransvärd. J.E. Västmanlands Läns Tidning, 8/3 1971.